Den där hopplösheten!

Tänk att jag aldrig lär mig, hösten är inte min grej, inte för fem öre. Och ibland så ger den mig en riktig käftsmäll, rakt på bara SMACK! Jag kan känna sådan hopplöshet och bli så förtvivlat ledsen så INGET annat betyder något. Det är jobbigt, så fruktansvärt jobbigt att känna så. För vad har jag att vara ledsen över, eller känna sådan hopplöshet för. Ingenting alls egentligen. Men hjärnan förstår inte det såna här dagar, gråtdagar kallar jag dom och dom suger musten ur mig. Gick till jobbet men bad att få kompledigt så nu ska jag alldeles strax bege mig ut och tanka lite solsken och promenera (=meditera) loss det ledsna, hopplösa, så det blir bra igen! Hoppas jag.